I början mådde jag väldigt illa och alla slags dofter fick mig att vilja spy. Blev nästan tårögd då jag fick matbeställning på jobbet och fick gå bak i köket och förbereda maten. Speciellt broccolipaj.
Aptiten blev i samband med det rubbad och tvingade i mig 6 st smörgåsrån till lunch och drack så mycket jag kunde för att få i mig någon slags näring.
Trots det spydde jag bara vid ett tillfälle och klarade mig undan väldigt fint eftersom det gick över relativt snabbt.
Märkte ju även snabbt att man var överkänslig och började gråta utan anledning lite då och då. I och för sig gör jag det vanligtvis också men nu blev det "emotional 2.0".
Det slutar oftast med att vi skrattar åt mig och att jag går och lägger mig haha.
Nu är det jobbigaste tröttheten. Sov 11 timmar inatt och på tåget både till och från jobbet och längtar ändå till sängen. Sova är det jag helst vill göra. Jämt, jämt, jämt.
Det börjar även bli smått ansträngande att böja sig ner för att plocka upp en tappad kniv eller kvitton som missat papperskorgen. Det känns mest konstigt för även om det börjar synas nu så är det inte allt i närheten av så pass mycket att det märkbart är "något i vägen".
Har iallafall fått kommentarer som "nu syns det ju att det finns något därunder" och nu när vi snart ska få komma in på ultraljud får vi även veta om det är en hon eller en han.
Annars är det spännande att bli panik-kissnödig, vakna tre ggr mitt i natten och att somna sittandes bland folk.
Ser fram emot vad som komma skall. :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar