Thanksgiving

We have been back in Sweden for a couple weeks now and even though the feeling is a little bit bittersweet, I have so many things to be thankful for.
Coming in to Sweden is never too much fun. It's normally cold and dark (I always fly back home in November for some reason which is also known as Sweden's worst month.) and it's absolutely nothing like coming in to Hawaii where you get to walk out straight from the airplane and be welcomed by a wonderful warmth hitting your face. This time was different though. Both Luke and I felt very happy to be home. I really feel like our time in Hawaii couldn't have been better but it did feel good to be home.
Not because our 26 hours of traveling were finally over or the fact that we would get to sleep in our own bed for the first time in almost three months but because we both feel like we're supposed to be here and we're happy with it.
We're obviously not stoked about it getting dark at three in the afternoon and that the temperature is hitting freezing point, but it doesn't bother us that much still.

About a year ago we prayed about our future asking God to lead us. We want to do missions someday and have had the Philippines in our thoughts for a while, so we didn't know if we're supposed to stay here, go into some mission school to prepare or move somewhere else. God answered by us getting pregnant which we took as a sign to stay here but even still we've felt like we couldn't put down roots here really. But now we feel excited to invest in people here and see this as our missions field which is a great feeling.
Thinking this is only temporary and dreaming about a future somewhere will truly make you miss out on life here and now and not take advantage of what's around you.


Yesterday we celebrated thanksgiving with two other Swedish-American couples from our church. It's a few more days to the actual thanksgiving but since this was the only day we could do it, we went ahead and celebrated a few days early.
I love going around the table and hearing what everyone is thankful for. It gives you perspective and reminds you of things to be thankful for. At first it can seem hard to find things to be thankful for, but once you get going you see all the little things that makes your life a little bit more magical.

No matter what and no matter where I want to follow the bible verse below. Always always always thankful, not just on a too-early-thanksgiving day.

1 Thessalonians 5:16-18
¹⁶ Rejoice always, ¹⁷ pray continually, ¹⁸ give thanks in all circumstances; for this is God’s will for you in Christ Jesus.

Right now I am so thankful for those two couples. It makes it easier and more fun for all of us having people around us that knows what it's like to move across the big blue to be with your spouse.

The reason we're here

I've been wanting to write about Brenda's memorial service for a week now but just haven't been able to start. I guess I'll start from the beginning and we'll see where we end up.
 
We found out Brenda had cancer early this spring. From being a healthy and active woman her body started working against her and completely locked her in. She could no longer run around to garage sales, go grocery shopping or even get to the bathroom without being in pain. We skyped her when we had the chance and tried to keep in contact.

After Chloe was born we were able to Skype a couple times before she disappeared for a while. She didn't reply on Facebook and was never online on Skype. Getting worried we contacted Luke's brothers and found out she had been staying down at their beach house because of frequent hospital visits.
I think we got to Skype her once after she got back and then we just got to hear updates from a pastor that spent a lot of time by Brenda's side and Luke's brother who was able to call on the phone. They told us she most likely had one more month to live but soon it changed to a week and then a day. We booked the tickets to fly out but unfortunately she passed four days before we came in.

Our plan from the start was to come over here for about three months to either be able to help around the house and spend time with Brenda or help out preparing for the funeral. When we got the news that she didn't make it we knew the trip would be focused on the funeral, so this whole trip that is what we have been waiting for and now this past Saturday it was finally time.
It was hard having to wait for it for so long because to me it felt like we didn't just wait to say good bye, but we were also waiting for the moment we could grab a hold of the fact that she's gone. It's still hard to understand that she's not here anymore but at least the funeral gave a little closure.

The memorial service was beautiful. It was a very loving atmosphere which was all we really wanted. Around 100 people came to celebrate the life Brenda had and to remember what an amazing woman she was.
She was so much more than a mother-in-law to me and I am so grateful for the little time I got to spend with her. I feel really selfish the moments I wish she could come back because I know she is in  a much, much better place. But believe me, she was extraordinary. She loved Jesus with all her heart and you could see it in everything she did. She was so full of life and it rubbed of on everyone around her.
We will forever remember her as the wonderful woman she was and we will tell our kids stories about their nana.
Sure it feels like we're all suffering a great loss, but lucky for us, it won't be long till we'll see each other again.

Elias, Nathan, Allen, Zachary and Luke. Brenda's four sons and husband.

Brenda

Location of the Memorial Service

Our new friend Bethel wrote a blog post about the memorial that I think you should all read if you have the time. Click on the link and it'll take you there. Link to Bethel's blog.

Hurricane varningar

Det är alltid spännande att vara här på Hawaii för man utsätts alltid för något. 

Tidigare visiter har det varit jordskalv och tsunamivarningar, men i år bjöds det varningar om Hurricane Ana. 

Det gick från att vara hurricane till att bli kallad en "tropical storm" som var på väg precis där vi befinner oss till att gå tillbaka till hurricane-storlek fast åka bort från ön. 

Allt vi fick tillslut var regn i ett dygn och lite vind. Annars hände det inte så mycket. Det kom lite vågor så Luke passade på att ta ett dopp. 

Det har varit en mysig dag. Här uppskattar man regniga dagar när man har svenskt "måste-vara-utomhus-då-det-är-soligt"-samvete och när man som jag, saknar hösten litegrann. 

Nu har vi i stort sätt bara 2,5 vecka kvar så snart kommer jag få ångra att jag längtar hem till hösten. 

Nattinlägg

Här sitter jag i mörkret och räknar ner timmarna. Bara sju timmar kvar tills jag ska upp igen för en ny dag för sover Chloe längre än klockan åtta blir dagsrytmen lite knäpp.
Luke är ute och nattdyker efter hummer och sa bestämt åt mig att jag inte fick lägga mig innan han kom hem. Dock trodde han att han skulle vara tillbaka runt halv tolv så jag tänker att om jag går och lägger mig klockan ett och han inte är tillbaka, får han inte bli sur. :)
Jag har nattbakat för att hålla mig vaken och skypat med moder och fader och nu senast kollade jag runt på gamla blogginlägg. För nästan exakt två år sen hade mina fina vänner möhippa för mig och att tänka tillbaka och minnas den dagen är fantastiskt roligt. Jag har verkligen väldigt tjusiga tjejkompisar med otroligt livlig fantasi.

Nu tycker jag mig se ficklampor komma in från havet-hållet. Hoppas verkligen det är dom som kommer tillbaka och inte någon hemlös som letar plats att sova på.

Fruktsallad

Medans ni där hemma plockat svamp och bär, skördat era egen odlade potatisar och gjort er redo för hösten, väntar jag på att den lilla frukt-trädgården vi har precis utanför huset ska blomstra.

 

Tydligen hade dom ett par vanilj plantor som tyvärr togs ner och några mangoträd som inte bär frukt för tillfället. Men det som finns duger gott och väl.

Golf kart

Våra grannar kom körandes i deras lilla golfbil idag och då jag kommenterade att dom såg söta ut sa dom att vi fick ta ut den på en tur om vi ville. 

Jag försökte dölja hur exalterad jag blev men misslyckades ganska rejält. Jag har liksom alltid velat provköra. Det ser så mysigt ut på något sätt. 

Iallafall åkte vi en sväng lite senare på dagen och Luke tyckte jag var superlöjlig som var så överdrivet glad.

Vår konversation innan vi åkte:

"Have you seriously never driven a golf kart before?"

"No... Have you?"

"Yes. Several times."

"And were you not excited the first time you got to go?" 

"Yes but I was also like eight years old..."

Jag är iallafall lycklig för nu kan jag kryssa av det från min bucket list. 

Hoppas på att också kunna kryssa av att se delfiner i det fria och skaffa tatuering innan vi återvänder till Sverige. 

Ser sjukt stel ut men här kommer iallafall bildbeviset. Tut tuuuut!

underbart!!!

Four little beggars

Varje gång vi lagar mat hör man ett oändligt jamande utanför dörren. Fyra små tiggare har vi som inte ger sig utan en fight. Allt det bara för att dom fick festa på en bit mahi mahi som vi fick över och inte ville äta en kväll. Vi får helt enkelt skylla oss själva och äta all mat på tallriken i fortsättningen. Kanske att vi gömmer lite rester vi grannens hus så dom går dit och tigger ;)

Lazy pool days are the best

A lazy day is a good day. 

 

Igår var vi hem till grannarna för grillning med dom och några av deras vänner. Åt helt perfekt grillad mahi mahi, saftiga köttbitar och kanongoda tillbehör. Vi är väldigt välsignade här borta med härliga människor omkring oss och den mest underbara miljön precis utan för dörren. 

Idag är Chloe åtta veckor gammal. Helt galet. Hon får bättre och bättre kontroll på huvudet och är den snällaste bebisen. Jag känner mig löjligt stolt, men det är väl alla föräldrar över deras små som är världens finaste. Jag möts av leenden varje morgon när hon vaknar och det smälter mitt mamma-hjärta varje gång. 

Och har jag berättat att hon skrattar i sömnen? Världens bästa ljud.

Att få bada

Under hela graviditeten var det kallt. Sommaren hann aldrig riktigt börja, så att bada i sjön var aldrig något som riktigt lockade. Sen kom hon äntligen och med henne kom även värmen. Då hamnade plötsligt ett dopp i sjön i topp tre på önskelistan men pga infektionsrisk säger dom att man inte ska bada på 6 veckor efter förlossningen. Vi åkte ner en sväng till västkusten för att skjutsa familjen till deras båtsemester och stannade själva ett par nätter. Medans familjen badade och paddlade SUP satt jag i värmen och tittade på. 

Då vi kom hem tänkte vi att det skulle vara svalt och skönt men då hade Falun 33 grader varmt och vi svettades järnet hemma istället. 

Veckorna gick och jag fick äntligen klartecken på att få bada igen men då vände vädret igen och det blev aldrig något dopp i sjön. 

Dock blir livet aldrig riktigt som man tänkt och det blev att åka till Hawaii tidigare än planerat. Inte mig emot att första doppet för i år blev i havet. 

en månad

Nu har en månad gått. Det känns som att det borde vara flera, för livet som var innan känns oändligt långt bort.
Sen hon kom helt färskt och ny har det hänt en hel del. Från att inte kunna något riktigt förutom att äta, sova, bajsa har hon blivit en stor bebis som lärt sig lite smått. Nu dras det i hår, hon slår bort nappen med handen, drar i tröjan när hon är hungrig, hon håller sig vaken betydligt mer och är riktigt duktig på att hålla upp huvudet en kort stund.

Hon har växt en hel del och ser inte ut som en liten kines bebis vilket hon gjorde när hon först kom ut utan börjar likna pappa mer och mer (enligt vissa släktingar).
Hon har lärt sig tycka om bad, fått naglarna klippta tre gånger, åkt på sin första semester och fått träffa på en många av våra finaste vänner.

Snart får vi första leendet som ges tillbaka och inte bara som reflex i sömnen.

Dagarna rullar förbi... Jag har upptäckt att jag inte kollar på tiden längre utan kollar jag bara stoppuret för att se när man sist ammade. Dagen har knappt början eller slut längre men det är härligt på något sätt.

Sen sist har vi tagit en tripp till västkusten och spenderat två nätter till havs på mina föräldrars båt. Varmt och lite eländigt för en tre-veckors bebis och fantastiskt för de två föräldrarna... Därför valde vi att åka hem tidigare än vi tänkt, men här hemma är det 29 grader varmt iallafall så det gjorde som ingen skillnad. Vi slipper trängas på båt iallafall och jag som inte får bada behöver inte avundas resten av gänget som glatt hoppar i havet innan frukost...
Får svalka mig med duschar och lite glass och fläkten rakt i ansiktet.

Först blir det dock att ta undan tvätt och diska. Man får ju passa på när den lilla sover :)

medlem i mamma-klubben

Sen sist har jag fått lägga till en titel i min personbeskrivning.
Innan var jag Sandra. Fru, dotter, syster, kusin, vän, bekant, främling.
Nu är jag Sandra. Fru, mamma, dotter, syster, kusin, vän, bekant, främling.

Är överväldigad, lycklig och så otroligt tacksam för hur livet ser ut just nu.
12:18 på den beräknade dagen kom vår lilla guldklimp som vi väntat så otåligt på i nio månader. Tiden flyger fram och nu är hon snart tre veckor gammal. 

Livet med nyfödd är tröttsamt, magiskt och omöjligt att beskriva. Samtidigt som allting känns nytt och fortfarande lite läskigt så känns det som att man inte vet något annat.

Hon är iallafall helt underbar och vi är stolta föräldrar och försöker njuta varenda sekund.

Mina två kärlekar

Ett steg närmre

Nu tänker jag för varje dag som går att det är ett steg närmare vi får träffa vår lilla bebis. För varje dag som hon inte redan vill komma ut, desto närmre kommer vi den dagen då vi får hålla henne.

Igår var det exakt två veckor till BF och trots att jag är inställd på att det kan vara en hel månad kvar hoppas jag att det blir tidigare än så. Att veta att förlossningen är så pass nära men att ändå inte veta precis när det kommer hända är både läskigt och häftigt. Att det kan hända vilken dag som helst och då redan vara klar med en hel graviditet och få kliva in i att bli förälder känns helt overkligt. Kan ibland fortfarande inte förstå att nio månaders väntan snart är över.

Vardagsutmaning

Sätta på stödstrumporna

Graviditetsvecka 36

Just nu befinner jag mig i graviditetsvecka 36. Beräknad förlossning närmar sig med full fart och jag är glad att det inte är så många veckor kvar nu.
Jag har ännu inte kommit till "jag skiter i om det gör ont, nu vill jag bara få ut ungen!"-fasen men blir mer och mer trött på att vara gravid. Jag är tugn och klumpig och saknar att få sova på mage, ryggen värker och jag är trött och har noll inspiration till att få saker gjorda på dagarna.
Dock kände jag att jag inte kan slappa ännu en dag till så idag har jag haft projekt som att dammsuga hela huset, tvätta och bädda babykorgen. Det ser ut som att det bor ett barn här redan och det hjälper verkligen att ha leksaker framme och fixa i ordning lite smått för den mentala förberedelsen. Nu blir det snart att packa BB-väska och handla in lite mer smågrejer inför den stora dagen.

I magen är det full aktivitet så jag kan oftast inte slappna av och sova om jag behöver en tupplur men alla friskhetstecken är goda tecken så jag är ändå glad att det pågår så många fotbollsmatcher där inne.

Det känns fortfarande overkligt och helt sjukt att jag ska bli mamma, ändå finns det ingen annan tänkbar framtid. Jag är både nervös och förväntansfull och hoppas både att sista månaden ska gå snabbt men ändå långsamt. Men vem vet, hon har fixerat sig med huvudet neråt nu så hon kanske vill komma ut snabbare än man tror.

den lyckliga bubblan

Jag lever i en lycklig liten bubbla nu alltså. För två veckor sen gick jag hem från jobbet och har sedan dess gått hemma och bara tagit det lugnt. Med snart bara en månad kvar till beräknad förlossning är man rätt tacksam att man får vara hemma och vila/sova/njuta när man känner för det och pyssla/städa/tvätta/motionera när man känner för det. Kroppen blir ju bara tyngre och ryggen trött.

Har verkligen tur med fint väder och fortfarande lite ork i kroppen att göra saker. Kan inte annat än älska livet. PTL. Jag är typ lyckligast på jorden just nu.

extrem lycka

Nöjen i vardagen

"10:- eller 2 för 10:-"

Isåfall tar jag nog två...

Att orka med

När man jobbar 5 dagar i sträck, är ledig en dag och sen jobbar 6 dagar till, sätter det lagomt mycket press på den lediga dagen. 

Man ska hinna tvätta, städa, diska, vila, träna, ta itu med ärenden, sova ut fast samtidigt vakna tidigt för att hinna med allt, handla och kanske träffa en vän. 

Precis en sån dag hade jag i måndags. 

Jag vaknade av att Luke åkte till jobbet strax innan åtta och låg vaken i sängen och gick igenom dagens TO DO-list medans jag med trötta ögon stirrade upp i taket... men sen stoppade jag mig själv. 

Där låg jag, gravid och helt slut efter en arbetsvecka och gjorde min enda lediga dag på vecka till ett ångest-fyllt projekt. 

Där och då slängde jag undan TO DO-listan och skapade istället en WANT-TO-DO-lista. 

Så här kommer min WANT-TO-DO-lista för just denna lediga dag.

1. Sova lite till

CHECK!

2. Äta alldeles för mycket frukost och kolla på Glee

CHECK! 

3. Ta en riktigt lång dusch och tillochmed ta tid att raka benen

CHECK! 

4. Tvätta (för att små projekt gör en glad. Plus att det verkligen behövdes.)

CHECK!

5. Ta itu med några små samtals-ärenden.

CHECK! 

6. Gå på promenad med Bästa och smyga sig på änder

CHECK!

7. Åka iväg på tjejkväll med ca 12 fantastiska tjejer

CHECK!

8. Somna bredvid den man älskar

CHECK!

Och visst. Jag gjorde inte allt jag borde ha gjort, men nu såhär på onsdagskvällen känner jag att det var absolut värt det eftersom jag fortfarande har fyra arbetsdagar att orka med. 

Trött

Den här tröttheten alltså. 

I veckan har jag somnat innan klockan tio varje kväll. 

Visst jag har varit lite småsjuk, visst jag är gravid och visst jag har alltid varit trött. Men när man går och lägger sig klockan nio på kvällen blir man ju nästan lite orolig. Hur ska vi klara av att vakna flera gången om nätterna? Hur ska vi kunna ta hand om någon annan när vi knappt orkar ta oss ur sängen? 

Jaja, imorgon kan jag börja räkna ner dagarna från 100. Bäst att sova så mycket det går innan den lyxen försvinner helt.  

Long, short, curly straight?

Nu har jag fastnat helt och hållet. Har tröttnat men är för obeslutsam för att kunna bestämma mig. Vilket håll ska jag gå? Låt oss kolla på alternativen.

1. Klippa kort. Inte kort på riktigt men "för att vara mig är det kort"-kort. 

2. Klippa lugg.

3. Fega lite och klippa upp.

Jag var jätteinne på att klippa kort men när jag ser bilder med långt hår blir jag feg och tycker långt hår är det finaste. Blir knäpp. Help wanted.

Cravings

Tiden flyger och nu har tillochmed jag börjat kalla mig tjockis. Dagligen sparkar det till i magen och nu fylls tankarna mer och mer med tankar om barnvagnsköp och mellannamn. 

Jag försöker hålla igång och hade bestämt mig för att börja simma. Efter mycket längtan hade jag planerat in en perfekt morgon, men då badkläderna är undangömda någon bra stans och säkert inte ens passar längre blev det tyvärr ingenting. Typiskt att man bor så litet att alla kläder ständigt cirkulerar och man inte har någon aning i vilken låda sommarkläderna är gömda i. Får bli promenader tills vidare. 

Har även försökt äta bättre. Jag får ständigt kommentaren "du har tur du som är gravid. Du får ju äta precis vad du vill utan att det syns", och visst, tjock blir jag hur jag än gör. Men när det gäller att ta vara på någon annans hälsa blir det annorlunda. Sen vill jag ju inte gödsla barnet för mycket då utklämningen kommer bli tillräckligt svår även om det är en liten bebis, så nu får jag inte fika eller så på vardagarna men äta något på helgerna. Tråkigt bara att man vaknar på måndag morgon med ett väldans sug efter glass och att mina cravings ligger i ända tills jag mättar dom. 

Matar mig själv med vindruvor istället. Det är inte ens i närheten av en Ben&Jerrys phish food, men det är duger.

Det är dom små sakerna...

Det är dom små sakerna som gör dagarna. 

Tex att köpa jordgubbar fast det är dyrt och lite för tidigt, få låtsastatuering från kollega, endast ha att baka bullar som sitt projekt på en hel dag eller att den man tycker extra mycket om somnar i ens knä.

Non stop happiness

Igår:

"Nu för tiden tänker jag bara "Bebis" när jag ser dig" sa en kollega till mig igår. 

Idag:

En kund som fått nys om mitt nya tillstånd gratulerade mig och gav mig ett förvånat ansiktsuttryck över att magen är så liten trots att jag kommit ganska långt i graviditeten. Visst att jag vill att det ska börja synas men då hon berättade att hon var stor som ett hus och knappt kunde jobba kände jag tacksamhet över att jag än så länge kan böja mig ner och gå problemfritt upp och ner för trappor.

Varje dag blir jag glatt påmind antingen av andra eller mig själv om vad som faktiskt växer i mig. Det är en helt obeskrivlig lycka som fyller mig varje gång jag tänker på det. Tänk att det är på riktigt och jag tillslut kommer bli mamma på heltid. 

Visst att det är mycket som kommer väljas bort nu dom kommande året i samband med detta men inget av det känns som en förlust. 

Att börja plugga, springa midnattsloppet i sommar eller gå på hike i Norge känns inte som något jag kommer sakna. Istället tänker jag på dom små bebiskläderna jag ska få köpa, alla Astrid Lindgren filmer jag kommer få titta på igen och alla familjetraditioner vi kommer få skapa. 

Ultraljud

Ända fram till igår har hela graviditeten varit som en enda lustig dröm. Som att man nästan lurat folk att man är gravid fast man själv inte förstår om det är sanning eller ett dumt spratt som graviditetstestet lurat en med.

Visst har jag fått alla slags tecken som ingen lingonvecka, helgalna moodswings, tappat aptit och sovit som en tok men ändå har jag inte kunnat förstå vad det är som händer förren vi fick komma in på ultraljud igår och visst, där fanns det en liten bebis.

Det var helt fantastiskt att se dom små händerna röra på sig och det lilla hjärtat som slår. Tydligen har hjärtat samma storlek som en tum-nagel just nu. Tänk alla smådetaljer som redan satts ihop i vår lilla plupp. Nu ser jag fram emot att få se magen växa och känna hur det rör sig där inne.
 

 

Åh vad jag ser fram emot att få lära känna denna lilla varelse och älska sönder den. Välkommen i sommar lilla du!

Oh Romeo, where do you have your Juliet?

Rensar ur musik från hårddisken - har inte hjärta att radera Shebang - Romeo utan laddar in den på telefonen istället.

Ledig dag

Börjar veckan och måndagen med den lilla frukost skafferiet har att bjuda på

Graviditeten

Imorgon når vi v19. i vår lilla graviditet och nu börjar man märka av ytterligare förändringar i kroppen. 

I början mådde jag väldigt illa och alla slags dofter fick mig att vilja spy. Blev nästan tårögd då jag fick matbeställning på jobbet och fick gå bak i köket och förbereda maten. Speciellt broccolipaj. 

Aptiten blev i samband med det rubbad och tvingade i mig 6 st smörgåsrån till lunch och drack så mycket jag kunde för att få i mig någon slags näring. 

Trots det spydde jag bara vid ett tillfälle och klarade mig undan väldigt fint eftersom det gick över relativt snabbt. 

Märkte ju även snabbt att man var överkänslig och började gråta utan anledning lite då och då. I och för sig gör jag det vanligtvis också men nu blev det "emotional 2.0". 

Det slutar oftast med att vi skrattar åt mig och att jag går och lägger mig haha. 

Nu är det jobbigaste tröttheten. Sov 11 timmar inatt och på tåget både till och från jobbet och längtar ändå till sängen. Sova är det jag helst vill göra. Jämt, jämt, jämt. 

Det börjar även bli smått ansträngande att böja sig ner för att plocka upp en tappad kniv eller kvitton som missat papperskorgen. Det känns mest konstigt för även om det börjar synas nu så är det inte allt i närheten av så pass mycket att det märkbart är "något i vägen".

Har iallafall fått kommentarer som "nu syns det ju att det finns något därunder" och nu när vi snart ska få komma in på ultraljud får vi även veta om det är en hon eller en han.

Annars är det spännande att bli panik-kissnödig, vakna tre ggr mitt i natten och att somna sittandes bland folk. 

Ser fram emot vad som komma skall. :)

Välkommen 2014

Visst är det lustigt att man varje nyår alltid stannar upp och reflekterar över hur det senaste året har varit och vad man vill ändra på inför det kommande året. Hur det blir en sådan enorm milstolpe varje år då man äntligen ska ändra sig till det bätte. Börja träna, äta sundare, stå upp för sig själv eller kanske klättre högre upp på karriärstegen. Vi människor är så otroligt mycket mer traditionsbundna än vi tror.
På väggar hos folk pryder orden "Carpe Diem". Fånga dagen. Ändå planerar vi ständig allt i minsta detalj för hela nästa år i hopp om att göra i år till Året.
Egentligen borde man sträva efter förbättring varje dag. Eller iallafall kanske utvärdera varje månad. Fundera hur förra månaden var och planera in highlights till nästa vecka. Man borde träna på att älska varje dag, uppskatta dom små sakerna och leva i nuet.

2013 blev trots allt ett år fyllt av nya erfarenheter och roliga inslag men också mycket jag önskar man hade haft mer tid till.


En liten återblick:

Invigde och flyttade in i Lugnetkyrkan och gick på L-maskerad

Började jobba på Piacetto

Blev blond

Fyllde 23 och fick en släkt gömd i ett ballonghav

SUP:ade i Stockholms skärgård

Började jobba på Café Engel

Köpte bil

 

Såg min storebror gifta sig

Firade ett år som fru till bästaste

Fick reda på att jag ska bli mamma

Såg Luke raka av sina lockar

Gick blond-röd-brunett.

2014 vill jag leva ut dagen mer, söka Gud, läsa bibeln, lära mig nya saker, bli en kick-ass mamma, rå om folk i min omgivning, hinna ta en fika med en god vän och älska mer.
Jag välkomnar 2014 med öppna armar och precis just nu, välkomnar jag Januari och -16 grader kallt på mornarna.